från fulheten.com
måndag 10 oktober 2011
tisdag 30 augusti 2011
Tecken på att man har blivit mamma (när man nu blir det)
1. man kallar frekvent sin egen mamma för mormor. Som att hela den egna mammadottergrejen har gått vidare till att vara mormorbarnbarnrelationen, eller så är det bara rent smidighetsmässigt bäst typ blirintesåförvirratfördesmåstackarsbarnensomkanskeintefattarskillnadpåvemsomnuärmammaochvemsomfaktisktärlamormor.
2. man kallar frekvent sin man, eller vad man nu har, för pappa. Som att hela kärleksrelationen som man tidigare haft nu mer består i att omnämna varandra i föräldratermer. Inget mer ligga och viska den andres namn under mysiga stunder, nähä nu är man mammi och pappi och håller minsann inte på med något slags kärlekstrams det har man ju förresten inte tid med heller eftersom det ska ammas och bytas och lekas och kollas till. In med barnföräldertid och ut med kärleksstormarna för bövelen! (då eliminerar man ju på köpet också att det skulle kunna bli fler barn, de skulle ju i och för sig inte spela något roll eftersom man redan är pappa och mamma hugget i sten och all ens tidigare existens är som lite bortblåst)
3. man kallar frekvent sina vänner för tant och farbror med tillhörande namn. Näääää men titta nu, nu kommer tant Kristin med nybakade kakor och hemtrillade köttbullar (här kanske man i och för sig kan godkänna ett visst tantomnämnande...). Näääää men titta här, nu kommer ju farbror Andreas han är väl för tokig, tiiiiiitta vilken tokig busig hatt han har på sig ojojoj. Nääää men titta nu på tant Linda, hon är väl för fin. Har hon virkat den här lilla blöjpapperskorgen bara till dig!!? Ååååååå så gullig tant Linda är.
Ja, ni förstår konceptet
2. man kallar frekvent sin man, eller vad man nu har, för pappa. Som att hela kärleksrelationen som man tidigare haft nu mer består i att omnämna varandra i föräldratermer. Inget mer ligga och viska den andres namn under mysiga stunder, nähä nu är man mammi och pappi och håller minsann inte på med något slags kärlekstrams det har man ju förresten inte tid med heller eftersom det ska ammas och bytas och lekas och kollas till. In med barnföräldertid och ut med kärleksstormarna för bövelen! (då eliminerar man ju på köpet också att det skulle kunna bli fler barn, de skulle ju i och för sig inte spela något roll eftersom man redan är pappa och mamma hugget i sten och all ens tidigare existens är som lite bortblåst)
3. man kallar frekvent sina vänner för tant och farbror med tillhörande namn. Näääää men titta nu, nu kommer tant Kristin med nybakade kakor och hemtrillade köttbullar (här kanske man i och för sig kan godkänna ett visst tantomnämnande...). Näääää men titta här, nu kommer ju farbror Andreas han är väl för tokig, tiiiiiitta vilken tokig busig hatt han har på sig ojojoj. Nääää men titta nu på tant Linda, hon är väl för fin. Har hon virkat den här lilla blöjpapperskorgen bara till dig!!? Ååååååå så gullig tant Linda är.
Ja, ni förstår konceptet
torsdag 25 augusti 2011
I vetenskapens förlovade värld
är ju nu mer lite ensam, fast egentligen inte alls så ensam. Finns ju jättemånga jätteroliga forskarpersoner som äääälskar vetenskap och som gör allt för att SPSS ska lyda deras minsta vink eller att innehållsanalystabellen ska stråla av lycka genom kondenserade meningar. Fast egentligen har de inte alls fattat grejen; det gjorde liksom bara L och jag. Det bara funkade och var helt självklart, mittemellan alla tjafs som vi hade om den ena eller andra tabellen så fattade vi ändå vad det handlade om. Det var passionen och alla andra högt flygande planer som vi hade om att förändra hela sjukvårdsstrukturen genom våra alldeles egna magiska tabeller och vetenskapliga bevis. Därför är det ganska så ensamt och jag har inte alls lust att försöka mig på att hitta något slags passion med någon annan. Därför sitter jag flera gånger i veckan och rabblar vetenskapsidéer vid din grav och kan ibland känna att det då fladdrar förbi en inspirationsgnista. Då känns det helt plötsligt värt att jobba vidare på våra storhetsverk.
söndag 7 augusti 2011
to be pregnant and foxy...
... verkar vara en alldeles för lurig ekvation att lösa. Därför får man emellanåt, i humörhöjande syfte, påminna sig om att man för typ 7 månader sen i alla fall hade något slags stråk av sexighet i sig. Annars hade ju den här bäbisen haft det lite trixigt med att bli till.
måndag 20 juni 2011
Min bästa kompis är död
Hej L!
Nu är det jättelänge sen vi hördes och först för ganska nyss sen så har jag förstått att vi ju aldrig kommer att höras igen. Det är helt sjukt att du aldrig kommer att ringa mig igen och med din Nanny Fine-röst diskutera rätt och fel i vården, rätt och fel i forskningsvärlden, rätt och fel i livet och hur man gör med barnuppfostran (som jag ju egentligen faktiskt inte vet någonting om, men oftast så låtsades jag att jag visste rätt mycket för det var ju kul att trigga igång dig lite). I bland tyckte vi ju inte direkt likt om saker och ting men det gjorde ju bara att vi blev mer och mer tajta - det var så underbart att ha dig som bästabästa vän! Du var lätt den som skulle kommit och slagit in dörren hos mig om jag inte hade hört av mig på några dagar (L har nämligen jobbat som Securitasvakt och vet ju hur sånt där funkar). Du lyckades alltid förstå mig på något konstigt vis och samtidigt så accepterade du mig precis som jag var fast jag ju ibland mest tyckte att jag bestod av en del fel och brister. Det är svårt att skriva om vår vänskap för den känns alldeles för stor för att få ned på pränt.
När du gick upp med dig magisterarbete var jag så stolt att jag höll på att svimma. Då hade du redan blivit sjuk och påbörjat behandling och ändå satt du och försvarade din studie under den där fruktansvärda en och en halv timma(!!) som din opponent tog på sig för att ändå slutet komma fram till att "jo, den är ju väldigt bra". När du själv gjorde ditt opponentskap höll du så klart perfekt tiden på 40 minuter. Tänk att du skulle ha varit doktorand nu på IDEsektionen, det var ju en hemlis under så lång tid men nu när du inte finns mer så kan man väl i alla fall få skryta om dig?!
Älskade L - du skulle ju varit med nu när jag ska bli mamma! Herregud, du visste ju till och med om innan mig att jag var gravid. Kommer du ihåg hur kolugn du var när jag stormade in hos dig vrålgråtandes i början av mars - "Har du gjort testet nu?" Utan att jag ens hade sagt ett enda pip (det kunde jag ju inte riktigt heller för jag grät ju liksom för mycket). A kommer nog alltid tycka att det var lite skumt att jag berättade för dig innan jag berättade för honom, fast det var inte skumt alls bara helt naturligt!! Du skulle ju blivit världsfinaste gudmamman som skulle ha läst seriebibeln för min bäbi, hur ska det går nu? Jag själv har ju inte ett uns av någon kristen berättartalang alls.. Och tänk på allt graviditetsgnäll som du skulle fått höra av mig, du skulle säkert bara få sitta och höra på mitt malande och jag är säker på att vi ändå alltid som vanligt skulle sluta varje samtal med ett litet tjafs om vem som är bäst "du är bäst" "nej, du" "nej, DU är bäst" osvosv.
Sista tiden hängde vi mycket på sjukan du och jag, det var en fin tid. Jag brukade smita från jobbet och lägga mig bredvid dig i sjuksängen och prata om antingen min eller din alldeles för komplicerade studie eller hur jag skulle lägga upp strategin på kommande seminariet med vår favoritläkare (inte!). Vi pratade också massor om hur harmonisk du var sedan du fattat att nu har sjukdomen tagit över och jag kunde väl inte riktigt hålla med utan tyckte väl mest att du var lika galen som vanligt :) Fast det var otroligt skönt att du kände så, det gjorde att vi nöjde oss med det och inte gick in på så djuplodande diskussioner om döden och hit och dit om den; vi kände ju båda så väl till hela tråkiga cancergrejen. Jag minns när vi pratade om du skulle ta den sista cytokuren eller inte, det var ju ändå liksom kört - du var ju så nöjd med ditt finfina hår som hade växt ut några cm och du övervägde ju att hoppa den sista behandlingsturen för att få behålla håret. Du tog sista svängen med behandling och förhandlade till dig att få ha ismössa för att få behålla i alla fall liiite hår; vilket du ju faktiskt fick - en tunn liten matta med ljusblekt hår så att du såg ut som värsta Marie Fredriksson-lookaliken! När du sedan till slut somnade in så var du just så där ickesunkig precis som du ville - hår på huvudet och med den apdyra OddMollydräkten på dig (speciellt inhandlad för ändamålet, vem hade trott något annat?) och med det där sköna klursmilet på läpparna.
Jo jag har nog fattat lite nu att du aldrig kommer tillbaka. Det är så tungt att veta att du inte ska vara med mig i framtiden fast egentligen är jag mest tacksam för att du har varit med mig så länge som du ändå var.
Min bästa kompis är död.
Nu är det jättelänge sen vi hördes och först för ganska nyss sen så har jag förstått att vi ju aldrig kommer att höras igen. Det är helt sjukt att du aldrig kommer att ringa mig igen och med din Nanny Fine-röst diskutera rätt och fel i vården, rätt och fel i forskningsvärlden, rätt och fel i livet och hur man gör med barnuppfostran (som jag ju egentligen faktiskt inte vet någonting om, men oftast så låtsades jag att jag visste rätt mycket för det var ju kul att trigga igång dig lite). I bland tyckte vi ju inte direkt likt om saker och ting men det gjorde ju bara att vi blev mer och mer tajta - det var så underbart att ha dig som bästabästa vän! Du var lätt den som skulle kommit och slagit in dörren hos mig om jag inte hade hört av mig på några dagar (L har nämligen jobbat som Securitasvakt och vet ju hur sånt där funkar). Du lyckades alltid förstå mig på något konstigt vis och samtidigt så accepterade du mig precis som jag var fast jag ju ibland mest tyckte att jag bestod av en del fel och brister. Det är svårt att skriva om vår vänskap för den känns alldeles för stor för att få ned på pränt.
När du gick upp med dig magisterarbete var jag så stolt att jag höll på att svimma. Då hade du redan blivit sjuk och påbörjat behandling och ändå satt du och försvarade din studie under den där fruktansvärda en och en halv timma(!!) som din opponent tog på sig för att ändå slutet komma fram till att "jo, den är ju väldigt bra". När du själv gjorde ditt opponentskap höll du så klart perfekt tiden på 40 minuter. Tänk att du skulle ha varit doktorand nu på IDEsektionen, det var ju en hemlis under så lång tid men nu när du inte finns mer så kan man väl i alla fall få skryta om dig?!
Älskade L - du skulle ju varit med nu när jag ska bli mamma! Herregud, du visste ju till och med om innan mig att jag var gravid. Kommer du ihåg hur kolugn du var när jag stormade in hos dig vrålgråtandes i början av mars - "Har du gjort testet nu?" Utan att jag ens hade sagt ett enda pip (det kunde jag ju inte riktigt heller för jag grät ju liksom för mycket). A kommer nog alltid tycka att det var lite skumt att jag berättade för dig innan jag berättade för honom, fast det var inte skumt alls bara helt naturligt!! Du skulle ju blivit världsfinaste gudmamman som skulle ha läst seriebibeln för min bäbi, hur ska det går nu? Jag själv har ju inte ett uns av någon kristen berättartalang alls.. Och tänk på allt graviditetsgnäll som du skulle fått höra av mig, du skulle säkert bara få sitta och höra på mitt malande och jag är säker på att vi ändå alltid som vanligt skulle sluta varje samtal med ett litet tjafs om vem som är bäst "du är bäst" "nej, du" "nej, DU är bäst" osvosv.
Sista tiden hängde vi mycket på sjukan du och jag, det var en fin tid. Jag brukade smita från jobbet och lägga mig bredvid dig i sjuksängen och prata om antingen min eller din alldeles för komplicerade studie eller hur jag skulle lägga upp strategin på kommande seminariet med vår favoritläkare (inte!). Vi pratade också massor om hur harmonisk du var sedan du fattat att nu har sjukdomen tagit över och jag kunde väl inte riktigt hålla med utan tyckte väl mest att du var lika galen som vanligt :) Fast det var otroligt skönt att du kände så, det gjorde att vi nöjde oss med det och inte gick in på så djuplodande diskussioner om döden och hit och dit om den; vi kände ju båda så väl till hela tråkiga cancergrejen. Jag minns när vi pratade om du skulle ta den sista cytokuren eller inte, det var ju ändå liksom kört - du var ju så nöjd med ditt finfina hår som hade växt ut några cm och du övervägde ju att hoppa den sista behandlingsturen för att få behålla håret. Du tog sista svängen med behandling och förhandlade till dig att få ha ismössa för att få behålla i alla fall liiite hår; vilket du ju faktiskt fick - en tunn liten matta med ljusblekt hår så att du såg ut som värsta Marie Fredriksson-lookaliken! När du sedan till slut somnade in så var du just så där ickesunkig precis som du ville - hår på huvudet och med den apdyra OddMollydräkten på dig (speciellt inhandlad för ändamålet, vem hade trott något annat?) och med det där sköna klursmilet på läpparna.
Jo jag har nog fattat lite nu att du aldrig kommer tillbaka. Det är så tungt att veta att du inte ska vara med mig i framtiden fast egentligen är jag mest tacksam för att du har varit med mig så länge som du ändå var.
Min bästa kompis är död.
onsdag 5 januari 2011
cash in major!!!
http://kittyksokerhumor.blogspot.com/2008/05/att-ska-en-doktor.html
Jag var visst inte så pjåkig ändå - karln har ju varit min snubbe i över två år nu!
Jag var visst inte så pjåkig ändå - karln har ju varit min snubbe i över två år nu!
Att vara helt j......a lyckad och ändå på märkligt vis så hypat ångestladdad
...och då pratar jag inte om mig, surprise tänker du du som verkar vara så himla lyckad+supersmart, utan mer om folk som finns i omgivningen och som verkar vara typ bra och smarta och bor fint (dock ej i kittykstil kanske men ändå smakfullt om man ser på inredningsstil med de glasögonen så att säga) och har lite jobb och inkomst och därmed kan göra en del festliga saker om så andan faller på och ändåändå är det något som gnager er något som gör att det enda ni vill prata om är era bedrifter i stort (oftast inte) och smått, om festliga saker som ni gjort/köpt för er finfina halvbeskattade inkomst och som aldrig skulle låta någon annan lite mer tystointelikaskrytsamtångestladdad person få säga nått nån gång som gör att man tänker att ok om du nu är så j...la perfecto - varför är du int bara tyst och njuter?
jagharändåredangenomskådatdig
jagharändåredangenomskådatdig
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
