I vetenskapens förlovade värld

är ju nu mer lite ensam, fast egentligen inte alls så ensam. Finns ju jättemånga jätteroliga forskarpersoner som äääälskar vetenskap och som gör allt för att SPSS ska lyda deras minsta vink eller att innehållsanalystabellen ska stråla av lycka genom kondenserade meningar. Fast egentligen har de inte alls fattat grejen; det gjorde liksom bara L och jag. Det bara funkade och var helt självklart, mittemellan alla tjafs som vi hade om den ena eller andra tabellen så fattade vi ändå vad det handlade om. Det var passionen och alla andra högt flygande planer som vi hade om att förändra hela sjukvårdsstrukturen genom våra alldeles egna magiska tabeller och vetenskapliga bevis. Därför är det ganska så ensamt och jag har inte alls lust att försöka mig på att hitta något slags passion med någon annan. Därför sitter jag flera gånger i veckan och rabblar vetenskapsidéer vid din grav och kan ibland känna att det då fladdrar förbi en inspirationsgnista. Då känns det helt plötsligt värt att jobba vidare på våra storhetsverk.