Min bästa kompis är död

Hej L!

Nu är det jättelänge sen vi hördes och först för ganska nyss sen så har jag förstått att vi ju aldrig kommer att höras igen. Det är helt sjukt att du aldrig kommer att ringa mig igen och med din Nanny Fine-röst diskutera rätt och fel i vården, rätt och fel i forskningsvärlden, rätt och fel i livet och hur man gör med barnuppfostran (som jag ju egentligen faktiskt inte vet någonting om, men oftast så låtsades jag att jag visste rätt mycket för det var ju kul att trigga igång dig lite). I bland tyckte vi ju inte direkt likt om saker och ting men det gjorde ju bara att vi blev mer och mer tajta - det var så underbart att ha dig som bästabästa vän! Du var lätt den som skulle kommit och slagit in dörren hos mig om jag inte hade hört av mig på några dagar (L har nämligen jobbat som Securitasvakt och vet ju hur sånt där funkar). Du lyckades alltid förstå mig på något konstigt vis och samtidigt så accepterade du mig precis som jag var fast jag ju ibland mest tyckte att jag bestod av en del fel och brister. Det är svårt att skriva om vår vänskap för den känns alldeles för stor för att få ned på pränt.
När du gick upp med dig magisterarbete var jag så stolt att jag höll på att svimma. Då hade du redan blivit sjuk och påbörjat behandling och ändå satt du och försvarade din studie under den där fruktansvärda en och en halv timma(!!) som din opponent tog på sig för att ändå slutet komma fram till att "jo, den är ju väldigt bra". När du själv gjorde ditt opponentskap höll du så klart perfekt tiden på 40 minuter. Tänk att du skulle ha varit doktorand nu på IDEsektionen, det var ju en hemlis under så lång tid men nu när du inte finns mer så kan man väl i alla fall få skryta om dig?!
Älskade L - du skulle ju varit med nu när jag ska bli mamma! Herregud, du visste ju till och med om innan mig att jag var gravid. Kommer du ihåg hur kolugn du var när jag stormade in hos dig vrålgråtandes i början av mars - "Har du gjort testet nu?" Utan att jag ens hade sagt ett enda pip (det kunde jag ju inte riktigt heller för jag grät ju liksom för mycket). A kommer nog alltid tycka att det var lite skumt att jag berättade för dig innan jag berättade för honom, fast det var inte skumt alls bara helt naturligt!! Du skulle ju blivit världsfinaste gudmamman som skulle ha läst seriebibeln för min bäbi, hur ska det går nu? Jag själv har ju inte ett uns av någon kristen berättartalang alls.. Och tänk på allt graviditetsgnäll som du skulle fått höra av mig, du skulle säkert bara få sitta och höra på mitt malande och jag är säker på att vi ändå alltid som vanligt skulle sluta varje samtal med ett litet tjafs om vem som är bäst "du är bäst" "nej, du" "nej, DU är bäst" osvosv.
Sista tiden hängde vi mycket på sjukan du och jag, det var en fin tid. Jag brukade smita från jobbet och lägga mig bredvid dig i sjuksängen och prata om antingen min eller din alldeles för komplicerade studie eller hur jag skulle lägga upp strategin på kommande seminariet med vår favoritläkare (inte!). Vi pratade också massor om hur harmonisk du var sedan du fattat att nu har sjukdomen tagit över och jag kunde väl inte riktigt hålla med utan tyckte väl mest att du var lika galen som vanligt :) Fast det var otroligt skönt att du kände så, det gjorde att vi nöjde oss med det och inte gick in på så djuplodande diskussioner om döden och hit och dit om den; vi kände ju båda så väl till hela tråkiga cancergrejen. Jag minns när vi pratade om du skulle ta den sista cytokuren eller inte, det var ju ändå liksom kört - du var ju så nöjd med ditt finfina hår som hade växt ut några cm och du övervägde ju att hoppa den sista behandlingsturen för att få behålla håret. Du tog sista svängen med behandling och förhandlade till dig att få ha ismössa för att få behålla i alla fall liiite hår; vilket du ju faktiskt fick - en tunn liten matta med ljusblekt hår så att du såg ut som värsta Marie Fredriksson-lookaliken! När du sedan till slut somnade in så var du just så där ickesunkig precis som du ville - hår på huvudet och med den apdyra OddMollydräkten på dig (speciellt inhandlad för ändamålet, vem hade trott något annat?) och med det där sköna klursmilet på läpparna.


Jo jag har nog fattat lite nu att du aldrig kommer tillbaka. Det är så tungt att veta att du inte ska vara med mig i framtiden fast egentligen är jag mest tacksam för att du har varit med mig så länge som du ändå var.

Min bästa kompis är död.